Katarina Elvira Gudrunsdotter, The Nature of Love            MUU Gallery, 06.04.-12.05.2019  

 

Katarina Elvira Gudrunsdotter's exhibition concerns a mourning process on how nature is devastated and how we humans cause damage in a functioning ecosystem. As an antipole to the consumption society, Gudrunsdotter gathers beautiful forms and material that carry energy from the elements of nature. Material that can´t be bought in a store. She feels a great humbleness in natures ability to form material, an ability that surpasses the most skilled sculptor. 

In the work nest (nest), Gudrunsdotter points out entanglement in our world. The work consists of a large tangle of plastic strings, washed up on the Swedish west coat, with an estimated time of degradation up until 600 years. The same tangle can be found in the motif of a series of photographs on paper framed in rough frames. Taking a closer look you notice that the frames are turned with the front against the wall. The frames are from the 19th century. They are beautifully gilded with neatly carved patterns, but we only see the raw and unprocessed back. The work is a convincing allegory of how our lifestyle has a backside. The growing accumulation of plastics and debris that floats around the world is a major problem and a gloomy part of the welfare society's over-consumption.

On the floor in the gallery lies a group of black roots from old oak trees. Painted in black, resembling charred bodies. The found, rough and unassuming figures receive a new value through Gurunsdotter's norishment. Perhaps it is still possible to repair the damage we have done in our nature? The song of birds that is heard in the gallery supports the ambience of this ambiguity.

The titles are important for Gudrunsdotter and some are inspired by the 18th century author Hedvig Charlotta Nordenflucht's poetry book The Mourning Turtle-Dove. Nordenflucht is an early swedish feminist and one of the first swedish authors that could make a living as an author. The titles in the exhibition hold stong feelings, like letting tears fall like rivers, pain painted in her eyes, for better for worse. The poetry can also be found in a beautiful handwork that combines ink and found plastic cords with a fabric that is woven by Gudrunsdotters great grandmother. The beautiful and valuable is once again defiled by today's dirt.

It's worth staying in the gallery for a while and explore the wholeness in the exhibition. The exhibition is a dystopia, where Gudrunsdotter wants to invite visitors to a space for reflection on life. Have we created an excessive need to own things we do not need and is it all too easy to destroy what we have?

How do we want the future?

Rita Leppiniemi

 

Katarina Elvira Gudrunsdotter, The Nature of Love            MUU Galleriet, 06.04.-12.05.2019  

     

Katarina Elvira Gudrunsdotters utställning berör en sorgeprocess över hur naturen skövlas och hur vi människor vållar skador i ett fungerade ekosystem. Som motpol till konsumtionssamhället samlar Gudrunsdotter på vackra former och material som bär energi från naturens element. Det är material som inte går att köpa ‘över disk’ i en affär. Hon känner en stor ödmjukhet inför naturens förmåga att forma material, en förmåga som överträffar den bästa skulptören. 

I arbetet boet (nest) pekar Gudrunsdotter på trassel i vår värld. Arbetet består av en stor härva snören i plast som spolats i land på västkusten i Sverige och vars beräknade tid för nedbrytning är upp mot 600 år. Samma trassel finns som motiv i en serie fotografier på papper som är inramade i grova ramar. Vid en närmare granskning av ramarna visar det sig  att framsidorna är vända mot väggen. Ramarna är från 1800-talet. De är vackert förgyllda med sirligt utskurna mönster, men vi ser endast den råa och obearbetade baksidan. Verket är en övertygande allegori på att hur vår livsstil har en baksida. Den växande ansamlingen av plast och skräp som flyter runt i världens hav är ett stort problem och den dystra baksidan av välfärdssamhällets överförbrukning. 

På golvet i galleriet ligger en grupp svarta rötter från gamla ekar. De är målade i svart lack och liknar förkolnade kroppar. De upphittade, skrovliga och anspråkslösa figurerna får genom Gudrunsdotters omvårdnad ett nytt värde. Kanske går det ännu att reparera skadan vi gjort i vår natur? Fågelsången som hörs i galleriet underbygger stämningen av denna tvetydighet. 

Titlarna är viktiga för Gudrunsdotter och några är hämtade ur 1700-tals författaren Hedvig Charlotta Nordenflychts diktbok Den sörjande Turtur-Duvan. Nordenflycht var en tidig svensk feminist och hon var en av de första svenska kvinnorna som kunde försörja sig som författare. Titlarna i utställningen är laddade med känslor, så som: låta tårarna strömlikt falla, smärtan är målad i hennes ögon, dela glädje och sorg med dig. Diktingen går också att hitta i ett vackert handarbete som kombinerar bläck och upphittade plastsnören med ett tyg som är vävt av Gudrunsdotters mormor. Det vackra och värdefulla blir ännu en gång besudlat av dagens smuts.

Det lönar sig att stanna till i galleriet och utforska utställningshelheten. Utställningen är en dystopi, där Gudrunsdotter vill bjuda in besökarna till en miljö där man kan reflektera över livet. Har vi skapat ett allt för stort behov av att äga sådant vi inte behöver och är det allt för enkelt att förstöra det vi har? 

Hur vill vi att framtiden ska se ut?

Rita Leppiniemi

 

 

Instagram